Det finns en betydande skillnad mellan uppfattningen om kvaliteten på en produkt och dess verkliga kvalitet. De kontinuerliga budskapen vi får utifrån, och som vi idag överöses med, har ofta förmågan att förvränga verkligheten och radikalt och negativt påverka våra val. Allt oftare påverkas politiska beslut, både på internationell och nationell nivå, av stora internationella grupper som har en allt större makt. I det här sammanhanget hålls konsumenterna ofta inte bara ovetande om de faktiska egenskaperna, kvaliteten och ursprunget hos livsmedelsprodukterna, utan de leds också lätt vilse och styrs mot motsatta riktningar jämfört med de verkliga. Detta är fallet inom olivoljesektorn där förvrängda uppgifter som har gått igenom tiden helt har omformat och nedgraderat en sektor av absolut betydelse för Italiens ekonomi. Vad vi har bevittnat från efterkrigstiden till idag är en gradvis, planerad och vetenskaplig avplaning av olivsmaken, främjas av stora företagsgrupper som bedriver massproduktion och som sällan strävar efter riktiga kvalitetsstandarder för produkten. I bästa fall erbjuder dessa verkligheter blandningar av extra jungfruoljor från olika platser och av låg kvalitet, som ofta har en mycket platt smak. Det är precis motsatsen till vad en extra jungfruolivolja bör representera, där produktens särdrag bör vara tydliga i smaken. För att inte tala om det stora antalet förfalskningar inom sektorn. Idag är paradoxen, som jag som liten oljeproducent upplever, att konsumenten ofta inte kan skilja på bra och dålig produkt. Jag hör människor föredra ”delikata och platta smaker” av produkter där de positiva och hälsosamma egenskaperna nästan är helt förlorade, jämfört med smaker som etiketteras som ”för starka” där bitter och pepprig smak är tydliga, vilket är synonymt med god kvalitet. Med tanke på de stora intressen som är inblandade, har allt detta varit möjligt tack vare europeiska politiker som är eftergifter mot stora internationella grupper, som alla stater, inklusive Italien, böjt sig för utan ens att protestera. Idag är Italien, efter Spanien, den näst största oljeproducenten i världen, men samtidigt den största importören av olja från utlandet. Är vi säkra på att allt som så intensivt marknadsförs och hyllas som ”made in Italy” verkligen är italienskt?

I januari 2014 i USA publicerades en tecknad serie om olivolja i New York Times, vilken skapade stor uppståndelse i allmänhetens opinion. Serien kallas ”Olivoljans självmord” och skapades av den amerikanska journalisten Nicholas Blechman, som använde sig av flera dokument och anklagelser från även några italienska kollegor som försökt förklara hur siffrorna inte stämmer inom denna sektor. Kort sagt handlar serien om en italiensk produkt av absolut excellens, extra jungfruolivolja, som över åren har degraderats till en medelmåttig/dålig produkt och säljs till mycket låga priser i stora varuhus över hela världen. Det är praktiskt taget en italiensk produkt av högsta kvalitet som har begått självmord! Som många ärliga producenter och många TV-reportage har påpekat är det omöjligt att producera en extra jungfruolivolja av god kvalitet och sedan sälja den under produktionskostnaderna. Något stämmer inte och ingen gör något för att lösa problemet. Trots uttalanden går politiken ofta i motsatt riktning och gynnar starka krafter och massproduktion på bekostnad av små verksamheter som stöter på enorma hinder bara för att föreslå produktion av verklig kvalitet.

Lyckligtvis håller något på att förändras, och även tack vare ökad tillgång till information börjar människor öppna sina ögon.